 |
 |
|||
Om risker med "rovdjursgodis"Av Tryggve Hedtjärn En analys med förslag till åtgärder som kan förebygga
att rovdjur blir närgångna Alla levande varelser för en
ständig kamp att finna föda. Födan söks där
det verkar enklast att hitta den. Man äter den föda man
finner. Luktar det mat någonstans så går man dit –
och tar för sig om man kan. Så gör växter och
djur - och så gör människor. Vi människor har blivit bortskämda
på (senare tid). Jag är säker på att vi slänger
mer matrester nu är någonsin tidigare. Det är inte
lika viktigt som förr att äta rent på tallriken. Förr
gnagde man av benen från allt som gick att svälja. Benen
koktes det soppa på, så det var inte mycket märg
kvar i dom ben man gav till hundarna. Nu kasserar vi mycket av detta
– inte alltid på kloka sätt. Dessutom har ”vi” glömt bort hur det är att leva med rovdjur i skogen omkring oss. Förr visste man att visthusboden måste vara byggd av kraftigt virke – och helst stå på stolpar - för att björnen inte skulle bryta sig in till maten. Idag sprider vi ”rovdjursgodis” om kring oss i mängder – helt tanklöst. När rovdjuren dyker upp där vi slängt det, så inser vi inte ens sambandet! Och rovdjuren själva gör ingen skillnad på sådant som är spritt med eller utan avsikt. Den stora risken med ”rovdjursgodis”
är att rovdjur blir vana (habituerade) att äta föda
som luktar människa, vilken kan föra med sig att rovdjur
efterhand förväntar sig att människan ska
tillhandahålla föda. Detta är mycket viktigt att undvika. B. SITUATIONEN HÖSTEN 2006 Under 2004 och 2005 fördes i den svenska Våra Rovdjur en debatt om åtling, främst för turism och fotografering. I februari 2005 samlade Naturvårdsverket (Maria Nordmark) till ett seminarium om rovdjurs- turism med fokus på björn. En rapport från seminariet blev klar i juni samma år. Svenska Rovdjursföreningens (SRF) styrelse har haft frågan om turiståtling på sitt bord, men har velat avvakta sitt ställningstagande tills rapporten från Nordmarks hela utredning blir klar, senast 2006-10-25. En forskare på Grimsö har
låtit sig citeras med ett uttalande att jakt på ovanligt
närgångna rovdjur är "det i särklass mest
effektiva sättet att motverka habituering." En ny jordbruksminister har lovat att det redan tidigt år 2007 ska ”bli tillåtet att… skjuta en varg som anfaller en jakthund.” (Jakten på hare – med stövare - avslutas sista februari!) Under tiden nås vi allt oftare av nyheter om ”närgångna” rovdjur i vårt land. Försommaren 2006 rörde sig ett tiotal björnar bland soptunnorna inne i Hede i Härjedalen. Nästan alla kända fall med
stora rovdjur som dödat människor har samband med
habituering. Detta problem tycks öka i världen – inte
minst i USA och Canada. Men sällan talas det om allt
”rovdjursgodis” vi sprider omkring oss – överallt!
C. DEFINITIONER Åtel = "dött jaktlockbete" (Nationalencyklopedin, band 20, 1996, sid 372), animaliskt eller vegetabiliskt material eller annat som placeras eller på annat sätt iordningställs i syfte att locka till sig vilt” (Naturvårdsverket, 2004?). Jag vill inte utvidga begreppet "åtel" ännu mer, utan väljer istället att använda begreppet "rovdjursgodis." Detta omfattar här "alla typer av föremål eller material, som verkar lockande på rovdjur: byten efter andra rovdjur, får i en hage, lösspringande hundar i skogen, och annat som avsiktligt eller oavsiktligt kommit påplats med eller utan människans försorg." Habituering = från franska: "vänja sig", "bli van" (NE, band 8, sid 280) Innebär alltså fenomenet att rovdjur vänjer sig vid att det går att äta även sådant som luktar människa – något som efterhand kan föra med sig att rovdjuret förväntar sig att människan även ska tillhandahålla föda. D. OLIKA SLAG AV ROVDJURSGODIS Åtlar för jakt: 1) räv (legal jakt m skjutvapen) 2) andra rovdjur (illegal jakt m skjutvapen) 3) förgiftad eller på annat sätt livsfarlig åtel 4) andra typer av jaktåtlar Åtlar för annat: 5) Stödutfodring (havsörn, kungsörn, fjällräv, järv?) 6) Turism (NV/Nordmarks avdelning) 7) Fotografering 8) "Provokation" (inmatning, förevändning för skyddsjakt) 9) Andra typer av avsiktliga lockmedel. Rovdjurens egna matrester: 10) bytesdjur fällda av rovdjur Platser med lockelser som oavsiktligt hamnat inom räckhåll för rovdjur: 11) Campingplatser o dyl. 12) Vindskydd, t ex vid tjärnar med sportfiske. 13) Jaktpass (älg-, har- o rävjakt) 14) Slaktrester, primära (där det nyfällda bytet togs ur: "ränta", "våm", "råsker") 15) Slaktrester, sekundära (kring jaktlagets slakthus i byn) 16) Slaktrester, tertiära (utforslat tillbaka till skogen) 17) Matrester vid boningshus. 18) Soptunnor vid villor 19) " vid fritidshus 20) Avfallsanläggningar (kommunala) 21) Får och andra tamdjur – inhägnade eller ej. 22) Jakthundar 23) Bikupor 24) Katter och rådjur 25) Äppelträd 26) Ensilagebalar 27) Arbetsplatser i skogen 28) Trafikskadade djur. 29) Kraftledningar, vindkraftverk. 30) Andra slag av oavsiktligt
rovdjursgodis.
E. ANALYS AV DE OLIKA TYPERNA Var och en av ovanstående typer av rovdjursgodis måste analyseras och diskuteras för sig! Analys bör ske utifrån en rad olika dimensioner/kriterier: - Förekomst – hur vanlig? - Typ av material - Besökande djurarter - Mängd - Årstid - Tidsutdräkt: tillfällig – periodisk - permanent - Avstånd till bilväg - Avstånd från bebyggelse - Plats känd/okänd för allmänheten - Plats känd/okänd för respektive länsstyrelse - Intensitet av människolukt F. PRELIMINÄR BESKRIVNING AV RESPEKTIVE TYP Gemensamt för alla typer av rovdjurgodis, som kommer från människa, är att dom avger mer eller mindre stark människolukt. Alla drar till sig olika djurslag inkl björn, varg, hund(!), järv, räv, korp och mesar (ej lodjur?). Den följande genomgång baserar sig på mina egna erfarenheter, mest från Ånge kommun med omnejd. 1. Rävåtlar: Vanligen intill bebyggelse. Diverse animaliskt hushållsavfall(?) Begränsad tid. Välskött åtel för rävjakt troligen ej av stort intresse här. Kan dock locka till sig andra rovdjur. 2. Illegala rovdjursåtlar: Troligen vanlig. Endast animalisk. Fylls på återkommande/ofta så länge jakten pågår. Kan förekomma hela året, helt oberoende av lagliga jakttider. Platsen känd endast av de invigda. Långt från bebyggelse men ibland nära en avsides liggande skogsbilväg. Människolukt troligen påtaglig. 3. Förgiftade åtlar: Som nr 2 ovan. Glykol, stryknin – eller/och krossat glas. (Se Lars Arvidssons artikel!) 4. Andra typer av jaktåtlar: Ibland lägger jägare om hösten ut en hög äpplen ute i skogen för att locka dit älg eller rådjur. Sådan åtel kan locka även björn. Luktar troligen människa. 5. Stödutfordring: Arrangeras med tillstånd av länsstyrelse på utvalda platser långt ifrån bebyggelse. Ofta en förutsättning för att viss åsyftad djurart (havsörn, kungsörn, fjällräv) ska fortleva och öka i antal. Lockar även andra asätare. Plats ej känd för allmänheten. (Väljs plats så att björn och varg ej lätt ska nå åteln? Örn utfodras endast vintertid - fjällräv hela året.) OBS: Angående järv, se punkten nedan om tertiära slaktrester (16). 6. Turism-åtling: Kräver(?) tillstånd av kommun(?) och länsstyrelse(?). Hela året? (Björn ej aktuell under vintern!) Anläggs nära gömsle, men långt från bebyggelse. Enligt uppgift ej alltid vegetariska. Platsen hålls i möjligaste mån hemlig för allmänheten. (Hur långt från bilväg vet jag inget om!) Troligen hög intensitet av människolukt. - Omhuldas av vissa organisationer och fotografer. – Se vidare Maria Nordmarks rapport! 7. Foto-åtlar: Som nr 5 ovan. Vissa aktörer, som tidigare arbetat med åtling för vanliga turister, har slutat ta emot andra gäster än fotografer. Då kan man tydligen ta mer betalt! - Värnas med stor förslagenhet av vissa fotografer. – Denna form av "turiståtling" särbehandlas inte i Nordmarks kommande rapport. - Det lär även förekomma att privatpersoner åtlar för att kunna fotografera eller filma rovdjur från köksfönstret. Ter sig då troligen snarare som 8 nedan. 8. Provokations-åtlar: Misstänks förekomma! Enstaka köttstycken, olika långt från bilväg. Läggs på icke iögonfallande platser men nära bebyggelse! Platser kända endast för invigda. (Gärna inom synhåll från boningshus?) Luktar människa, dels genom handhavandet före utplaceringen, dels genom närheten till bebyggelse. - Tanken är att locka varg att bli "närgången" och därefter använda detta som förevändning att kräva skyddsjakt. 9. Andra typer av avsiktliga åtlar: Flyttade trafikdödade djur – jfr 28 nedan! 10. Rovdjursfällda bytesdjur: I skogslandet mest älgkalvar, men även gamla älgar och – vad gäller varg - även rådjur och bäver. I Sapmi förstås renar. Varg tar en älg(kalv) var 3-4 dag oavsett om vargen är ensam eller i flock. Små byten äts upp snabbt, särskilt om vargen lever i flock. Björnen tar älg särskilt tiden maj-juni. Björn kan stjäla byte av varg, och varg kan snylta på björnens byten om björnen lämnar platsen. Björn släpar ofta sitt byte till (eller gräver själv) en grop med vatten, troligen för att ha bytet i fred för mindre djur (som inte orkar få upp det ur gropen). Rester äts av räv, korp, järv och mesar m fl – som människans slaktrester (14 och 16 nedan). Alltsammans borta inom ett par veckor! Rovdjurens egna matrester är en del av naturens egna förutsättningar – tas bara med här som jämförelse. 11. Campingplatser och grillplatser för fest-ändamål. Varierande förekomst i olika delar av landet. Ibland ganska nära bebyggelse. Mycket påtaglig människolukt. Ofta smörgåsrester, kycklingben, räkskal, korv, korvbitar eller/och korvskinn. Ibland dåligt tömda sopsäckar. Ofta dessutom ölburkar och krossat glas, som kan skada människor och andra djur på andra sätt! Varierande mängder, fra sommartid. 12. Vindskydd m m: Som nr 11 ovan. Framförallt mars-april (vinterfiske) samt från midsommar till mitten av augusti. Samma material som ovan – plus småfisk eller/och fiskrens. Ofta dessutom nystan av fiskelinor, ibland kvarglömda metkrokar och fiskdrag som kan skada både människor och andra djur! 13. Jägar-pass: Speciellt relaterat till älgjakten. Material som 11 ovan, oftast dock mindre mängder. Markerade platser, ofta fler än 50 st inom ett jaktlags område! Ofta nära bebyggelse, dock (jfr 7!) ej ofta inom synhåll från boningshus. Ej lika påtaglig människolukt som vad gäller typ 11 och 12 ovan. 14. Slaktrester, primära: Avser all slags jakt, men störst mängder vid älgjakt. Främst höst. En plats för varje fällt djur. Gäller främst tarmpaket och från hjortdjur även våmmen. (Kallas ofta "räntan.") Påtaglig människolukt. Materialet försvinner i regel helt inom någon vecka tack vare räv, korp och mesar. 15. Slaktrester, sekundära: Älghudar och –skallar som blir liggande utanför slakthuset i byn i väntan på annat öde. Ett per jaktlag, ofta i anslutning till boningshus. Påtaglig människolukt. (Ibland slaktas älg upp under bar himmel i permanenta "slakthus" med vinsch ute i jaktområdet.) Främst höst, men rester kan ligga kvar länge. 16. Slaktrester, tertiära: Avser främst rester av älg som fraktats tillbaka till skogen från slakthuset. Ett per jaktlag. Gäller skallar, ryggrad o revben, större rörben och fötter/klövar. Endast mindre mängder kött kvar. Stjälps oftast av från lastflak direkt vid sidan av en vändplan på skogsbilväg några kilometer från slakthuset i byn. Mycket sällan övertäckta. Besöks ofta av både björn, varg och inte minst järv, förutom räv, korp m.fl. OBS: Huvudsaklig föda för järven i skogslandet!!! 17. "Komposter": Mycket vanligt! Trots förbud läggs på landsbygden ofta både vegetariska och animaliska matrester som "kompost" helt öppet bakom något uthus (av tradition eller för att spara sophämtningsavgift). Kanske så vanligt som en plats för varje eller vartannat villahushåll?! Lockar ibland björn och varg – alltid räv, korp, måsar m fl. 18. Soptunnor, bostadshus: En per villahushåll, även i små skogsbyar! Står oftast helt öppet helt nära boningshus. Sällan någon anordning som gör den svårintaglig för rovdjur (björn). Mycket påtaglig människolukt. Lockar björn fr a perioden slutet av april till juli, varefter björnen mest intresserar sig för bär. 19. Soptunnor fritidshus: Jfr 15 ovan! Ofta långt ifrån tätorter. Används ställvis hela året. Töms mera sällan – luktar desto mer! Inte alltid så stark människolukt. 20. Kommunala soptippar: En per kommun. Alltid avsides. Massiv människolukt. Hela året. Besöks ofta massivt av räv, måsar, korp – ibland troligen också av björn och varg. 21. Får och andra tamdjur – diskuteras i andra sammanhang (stängsel, vakthundar) 22. Jakthundar – samma där (avspårning, bjällror). "Vargtelefon" ger falsk trygghet. 23. Bikupor – också ett känt problem. Kan inhägnas rovdjurssäkert. 24. Katter och rådjur kan locka in lodjur i villaträdgårdar. 25) Äppelträd i trädgårdar: Det förekommer att björnar förser sig med äpplen i trädgårdar, och även (t ex Katrineberg 2006) klättrat upp i själva träden(!) för att komma åt äpplena. 26) Ensilagebalar: Det har förekommit att björn förstört sådana, med stora ersättningskostnader för länsstyrelsen (Gävleborg 2004). 27) Arbetsplatser i skogen: Skogsarbetare äter och vilar nästan alltid under tak i välutrustade rastkojor – lämnar sällan matrester på platsen. 28) Trafikskadade djur: Djur skadade el dödade vid bil- el järnväg. Primärt skadas djur (av vilket slag som helst) som råkat korsa vägen i fel ögonblick. Sekundärt kan rovdjur, som äter av ett primärt dödat djur, komma till skada. – Stort problem för människans transportväsen m.m., men inte vad gäller rovdjurs tillvänjning att mat kan lukta människa. (Fronten på bilen eller tåget luktar troligen inte mycket människa.) Det har påbörjats projekt (Norrbotten) att flytta tågdödade renar ett stycke från banvallen. (Logiskt borde sådana flyttade kadaver i min klassifikation räknas till kategori 9 ovan.) 29) Elkraftledningar, vindkraftverk: Många fåglar skadas då dom flyger på kraftledningar eller rotorblad. Kadavren lockar rimligtvis till sig rovdjur, men luktar troligen ytterst lite människa. (Däremot kan underhållspersonal råka stöta på rovdjuren.) Ingen stor relevans vad gäller habituering. 30) Andra typer: Säd kan locka björn.
Hundar kan locka varg till bostäder: tama löptikar hela
året, tamhundshannar under vargens löpsäsong
december-mars.
G. DISKUSSION Jag tror att få personer över huvud taget reflekterat över att flera av typerna ovan skulle kunna ha relevans för fenomenet "habituering av rovdjur." Vad gäller flera av typerna finns det nästan ingen kunskap alls om vilken roll dom kan spela när det gäller habituering. Det finns därför ett jättebehov av kunskap om hur vanlig respektive typ är och hur mycket "mat + människolukt" som där erbjuds rovdjur. Farligheten torde vara proportionell mot lockelse, lättillgänglighet och närhet till människa. Å andra sidan torde det inte vara
nödvändigt att lamslå samhället inför de
risker vi talar om. Men vi bör ta tag i problemen utan dröjsmål,
och planera för hur vi skaffar fram dom kunskaper som behövs
och vidtar dom åtgärder som är befogade. Ett särskilt problem ligger i att
innehavare av dom flesta typer av avsiktliga åtlar vill ha placeringen hemlig. Detta
innebär en speciell risk för allmänheten,
eftersom området runt åteln inte kan stängas av.
Risken på sådana platser är ju att man just
överraskar en björn vid dess matplats – en av de
situationer experter allra mest varnar för. Den risken måste
bli ännu större om björnen är habituerad till
människolukt! (Se vidare "Förslag" nedan!) Flera personer med stor erfarenhet av
rovdjur (Sven Brunberg, Mats Rapp m fl) hävdar att "soptunnebjörnar" i regel har debuterat på åtel
av något slag. Helhetsgrepp Man kan inte utan vidare reglera EN typ av åtling eller "rovdjursgodis" utan hänsyn till jämförbara typer som är avsedda för andra syften – eller som saknar syften. Å andra sidan kan man inte avvakta med brådskande åtgärder bara för att hela fältet inte är klarlagt. Det är därför på alla sätt önskvärt att ansvariga myndigheter snarast tar ett helhetsgrepp på denna problematik.
Försiktighetsprincip I
väntan på övertygande
bevis för att en viss typ av "rovdjursgodis" är ofarlig
måste en försiktighetsprincip gälla: typer om inte är
övertygande ofarliga bör vara förbjudna tills
motsatsen bevisats! Bevisbördan ska alltså ligga
på den som hävdar att åtling är ofarlig –
inte tvärtom. Varför? Jo, därför att den som vill aktivt agera också är
den som måste visa att agerandet inte har negativa effekter. Samla kunskap Redan nu finns en hel del data tillgängliga om rovdjurs rörelser kring olika slags matplatser. Dessa data bör sammanställas. Maria Nordmark ska vid det här laget (senast 061025) ha lagt fram sin rapport om rovdjursturism/turiståtling (typ 6 och 7 ovan). Ytterligare kunskap måste tas fram, lämpligen genom samarbete mellan föreningar, jaktlag, länsstyrelser och forskning (SLU/Grimsö). Jag tror att det är särskilt angeläget att skaffa kunskap om 8 (provokationsåtlar) samt 17ff (tertiära slaktrester, soptunnor och komposter) ovan. - Kan även korrekt anlagda komposter locka rovdjur? Inventera Både kommuner och länsstyrelser inom rovdjursområdena behöver veta var – inom vars och ens område – det finns olika typer av rovdjursgodis. I genomgången ovan (E) har jag utgått från egna erfarenheter om hur vanliga olika typer är. Den är avsedd som idékälla, inte som en uttömmande beskrivning. Det är viktigt att man lokalt (kommunerna med tips från länsstyrelser, jägare och allmänhet) inventerar särskilt alla tertiära slaktplatser, men också kartlägger var det finns lockande komposter vid bostäder (17 m fl). Analysera Kommuner och länsstyrelser behöver samråda om resultaten av inventeringar – och även samråda om vad som är acceptabel nivå av förekomst inom enskilda områden m h t förekomst av rovdjur och andra faktorer. Inom länsstyrelserna bör ämnet "rovdjursgodis" sättas på dagordningen för de regionala rovdjursgrupperna. Det första man bör fråga sig – när rovdjur visar sig nära bebyggelse – är: Vad är det som lockat hit djuret eller djuren? Den andra frågan: Hur kan jag
snarast få bort denna lockelse?! Håkan
Sand, Grimsö
forskningsstation, säger att "jakt på de individer som uppvisar
ovanligt närgångna
beteenden är det i särklass mest effektiva sättet att
motverka habituering." Det måste här understrykas att det allra
viktigaste är att motverka eller undanröja den grundläggande
orsaken till habitueringen, då det givetvis inte är frånvaro av jakt
som i sig själv åstadkommer habituering. Man måste därtill vära
medveten om att rovdjursmotståndare mycket snabbt säger att "detta djur
är närgångent, så vi måste döda det," för att kräva skyddsjakt. Därför
är det avgörande att först och främst fokusera på hur man undviker
habituering, och det är viktigt att arbeta för att sprida kunskap om
hur habituering kan motverkas.
Åtgärda - kontrollera En åtgärd – ur högen
– som man måste överväga när det gäller
åtling är hur man varnar allmänheten och utländska
bärplockare. Ett enkelt förslag vore att kräva tydliga
varningsmärken på stolpar och träd runt platsen –
som runt skjutbanor och gamla gruvhål. Man bör förslagsvis
kräva tydliga varningsskyltar med 30 meters mellanrum i en ring
minst 200-300 meter från åtelns plats. Skyltarna bör
innehålla en bild av en ätande björn! Kontroller kan komma i fråga.
Tänk om helt! – Ett paradigmskifte! Alla människor, som någon gång rör sig i skogsbygder, måste tillägna sig helt nya tankemönster när det gäller "rovdjursgodis"! Det måste börja med att beslutsfattare och myndigheter begriper vad det handlar om. Det första man bör fråga sig – när rovdjur visar sig nära bebyggelse – är: Vad är det som lockat hit djuret? Den andra frågan: Hur kan jag
snarast få bort denna lockelse?! Sprid information Så snart mer kunskap börjar
samlas måste denna föras ut till den breda allmänheten,
särskilt den som rör sig mycket i skog och mark. En
riksomfattande strategi bör utarbetas, så att sådan
kunskap snabbast möjligt ska nå ut till största
möjliga andel av vår befolkning. Information bör spridas med samma
ambition som inför andra stora samhällsförändringar:
högertrafikomläggningen, pensionsreformer,
kärnkraftsatsningar och EU-medlemskap. Alla informationskanaler
måste användas: massmedia, skolor, studiecirklar m m. Befolkningen bör bibringas adekvat
kunskap om rovdjur och hur vi människor ska förhålla
oss till dessa. Det är bra – men otillräckligt – att
trycka upp broschyrer "Om du möter en björn" och andra djur. Alla
människor, som någon gång rör sig i
skogsbygder, måste tillägna sig helt nya tankemönster
när det gäller "rovdjursgodis"! Det handlar om ett paradigmskifte, eftersom det är fråga om att få många att tänka i helt nya banor. En
del i ett sådant
paradigmskifte kan vara att man slutar fokusera på dom så kallade
"soptunnebjörnar", utan istället talar om "soptunnefolk." Det är
människan som skapar problemet –
inte djuren.
Lagstiftning och prioritet SAMMANFATTNING Se vidden av problemen med rovdjursgodis! Ta ett helhetsgrepp – pula inte med en sort i sänder! En försiktighetsprincip måste gälla! Allt väsentligt rovdjursgodis måste inventeras! Spara slaktplatser åt järven i skogslandet! Åtelplatser får inte vara dolda! Varningsskyltar! Åtlar måste besiktigas regelbundet – som gamla bilar!
Besiktigande av åtlar måste avgiftsbeläggas! Reglera
allt väsentligt rovdjursgodis i lag! Samla kunskap – forska! Sprid kunskap – informera! Åtgärda problemen – skjut inte symtomen (framför oss)! Glöm inte att det handlar om ett paradigmskifte – att "tänka om" i grunden! Problemen
med närgångna rovdjur ligger hos människan – som sprider
godis – inte hos rovdjuren.
REFERENSER/LITTERATUR: Alaska Department of Fish and Game Wildlife Technical Bulletin 13, 2002 (44 sid): “A Case History of Wolf-Human Encounters in Alaska and Canada" by Mark E McNay Artskyddsförordningen (1998: 179), särskilt § 1.a. Arvidsson, Lars, tidskr Krutkorn 2005/1: Om luderkorvar och … (vargen) Brunberg, Sven, Skand. Björnprojektet In Remote Area of Canada"
Ekoturismföreningen - om åtling: Startpaketet, del B10.2.9 och -.10 Jaktlagen (1987: 259), särskilt §§ 5 och 34. Kristofferson, Magnus, z.lst (flera uttalanden) Linell & Bjerke, NINA-NIKU och VSC
2002: Rädslan för vargen – en tvärvetenskaplig utredning. Delprojekt 1 – en
sammanfattning av vargangrepp på människor, ssk s 51f. Nordmark, Maria, NV 2005-06-20, Sammanfattning av seminarium 050218 om rovdjursturism med fokus på björn - " - , kommande utredningsrapport enligt ovan (klar senast 061025) Sand, Håkan, enligt RDC Järvsö/S Lagerström 060922 Skand. Björnprojektet, år 2000: "Är björnen farlig", särskilt sid 18-20! Våra Rovdjur: - 2004/4 sid 7 Hägglund, och 22 Mortensen. (Ej debatt, men sakfrågorna berörs.) - 2005/3 sid 28f, Arnbom, Holst & Holst) - 2005/4 sid 28-31: Vargas-Sundberg, Holst & Holst, Lindström, Hedberg, Rapp, Warensjö och Källström |
|
|||